Fotografins historia

Fotografins historia är lång.

Redan under antiken visste man att ljus som passerar ett litet hål formar en bild. Senare på 900-talet beskriver den lärde araben Alhazan hur man kunde betrakta en solförmörkelse i ett camera obscura, ett mörklagt rum med en liten öppning mot utsidan.

Senare, under renässansen satte man en bikonvex lins i hålet för att få en bättre bild. Camera obscuran blev mindre och dessutom portabel. På 1600-talet hade camera obscura krympt från ett rum till en liten låda, som man lätt kunde bära med sig och som åtskilliga konstnärer kom att använda som ett hjälpmedel vid måleriet.

Det var sannolikt åtskilliga som drömde om att kunna fånga bilden och bevara den permanent. Så tidigt som 1604 hade den italienske vetenskapsmannen Angelo Sala lagt märke till att det fanns vissa silverföreningar, som mörknade om man utsatte dem för solljus. Problemet var att den reaktionen kunde man inte med för den tiden kända metoden hejda så att bilden inte skulle försvinna.

John Heinrich Schultze, som var professor i medicin vid universitetet i Düsseldorf i Tyskland, gjorde 1725 den första av dessa flyktiga bilder i samband med ett helt annat experiment. Schultze placerad en flaska innehållande en silvernitratlösning i solljus. Några minuter senare, när han kontrollerade den, fann han att en del av lösningen hade blivit mörkviolett. Resten hade sin ursprungliga vita färg. Den mörka färgen försvann vid omskakning. Han klistrade då ett pappersmönster på flaskan, som åter utsattes för solljus. När han sedan tog bort pappersmönstret fann han de vita ”avtrycken” av mönstret omgivet av den mörknade lösningen. För att se om det var solljusets värme eller om det var ljuset som orsakade reaktionen satte han en likadan flaska med samma silvernitratblandning i en ugn. Eftersom uppvärmningen inte orsakade någon svärtning drog han slutsatsen att det var ljuset som var orsaken. Mönstret i den solbelysta flaskan försvann dock efter en kort stund eftersom ljuset i rummet räckte till för att påverka silvernitratet.

Thomas Wedgewood, son till en berömd engelsk porslinstillverkare, gjorde liknande experiment kring sekelskiftet 1700-1800. Han gjorde papper alternativt vitt läder ljuskänsligt med silversaltlösning och placerade löv och insektsvingar ovanpå och placerade dem i solen. Han gjorde då samma erfarenhet som Schultze.

Både Schultze och Wedgewood var på rätt väg. Det som de gick bet på var att de inte hittade något sätt att göra bilderna permanenta.

Märkligt nog fanns inte silver med i processen när Joseph Nicé Niépce sommaren 1826 kunde framställa den första permanenta bilden. Niépce var en fransk uppfinnare och litograf, som hade behov av en metod att kopiera streckteckningar på litografiska stenar. Han kände till att en viss sorts asfalt, syriskt beck, hårdnade om det utsattes för ljus. Han löste sådan asfalt i lavendelolja och beströk sedan en tennplåt med blandningen. Genom att bestryka en streckteckning med olja gjorde han den transparant. Teckningen placerades sedan på den preparerade tennplåten, varefter han placerade plåten med teckningen ovanpå i solskenet. I solljuset blev asfalten härdad där teckningen var transparant medan den förblev opåverkad där teckningen skymde ljuset. Genom att tvätta plåten med lavendelolja kunde Niépce få bort asfalten från de opåverkade delarna och därefter etsade han plåten med syra. Han fick då en tryckbar plåt eftersom de etsade ytorna höll kvar tryckfärgen. Niépce kallade metoden ”heliogravyr”. Efter en tid testade han att placera en plåt i ett camera obscura vars objektiv riktades ut genom ett öppet fönster mot hans trädgård. Exponeringstiden blev lång, hela dagen. Därefter tvättades plåten i sedvanlig ordning i lavendelolja. Resultatet var en mycket diffus och näst intill otydbar bild. Han försökte förbättra resultatet genom att upprepa försöket med andra underlag utan att lyckas.

I februari 1827 kontaktades Niépce av parisaren Louis Daguerre, som även han var intresserad av att registrera bilder och som hade hört talas om Niépces försök. De korresponderade flitigt under två år och 1829 slog de sig samman och arbetade på var sitt håll med att komma fram till ett sätt att registrera bilder. Sina rön synkroniserade de via brev. Olyckligtvis drabbades Niépces av hjärtinfarkt 1833, varför han inte fick uppleva resultatet av sitt och Daguerres arbete.

7 januari 1839 var dock Daguerre nöjd med sin nya fotografiska process, varför han lät en vän som var vetenskapsman presentera den inför den franska vetenskapsakademien. Det blev succé. Fotografierna som kallades daguerrotypier lovordades.

Efter sommaren 1839 kom bildernas autensitet att ifrågasättas av en del personer och det var inte förrän efter detta, som Daguerre valde att avslöja processen. Som ljuskänsligt ämne använde han silverjodid, som är ljuskänsligare än det silvernitrat som Wedgewood hade använt. Och för att fixera bilden använde han natriumtiosulfat.

En dagerrotypi är otroligt valörrik och skarp, men då bilden är uppbyggd på en försilvrad kopparplåt går det inte att flerfaldiga bilden. Dessutom hade utvecklingen börjat gå så snabbt att den var ”gammalmodig” redan när den lanserades. Redan 25 januari 1839 framträdde Fox Talbot inför Royal Institution i England för att redogöra för sin negativ-positiva metod.

Talbot gjorde papper ljuskänsligt genom att doppa det i en saltlösning och låta det torka innan han beströk det med silvernitratlösning. Detta upprepades ett flertal gånger. Där upphörde likheten med Wedgewood och han metod. Talbot lärde sig hur han skulle permanenta bilden och det gjorde han genom att doppa de exponerade arken i en koncentrerad saltlösning. Hans gode vän och medarbetare Sir John Herschel hjälpte Talbot fram till det som kom att bli den permanenta fixeringen, natriumtiosulfat, som även Daguerre hade upptäckt i sitt arbete.

Genom att kontaktkopiera den negativa bilden på ett likaledes sensibiliserat papper kunde han framställa positiva bilder i önskat antal.

I juni 1844 kom Talbot med en förbättrad process, som kallades kalotypi. Under de kommande åren kom Talbot med en rad förbättringar av sin process. Problemet med kalotypin är att fibrerna syns och förstör skärpan och att ljuskänsligheten är låg.

I oktober 1847 hände något. En arméofficer och kusin till Joseph Nicé Niépce, Abel Niépce de St. Victor, kom med glasplåtar täckta med en emulsion av silverföreningar blandade med äggvita. Glasets transparens gjorde att det nu var det inga pappersfibrer som förstörde skärpan. Och glaset påverkades inte av kemikalierna.

Den franske kemisten Louis Menard fann 1846 att man kunde lösa bomullskrut (cellulosanitrat) i en blandning av eter och alkohol. När lösningen torkade bildade det en hård, färglös och transparent film, som Menard kallade kollodium. Kollodium användes först för att täcka mindre sår, men den engelske kemisten Robert Bingham framförde i januari 1850 idén att kollodium skulle kunna användas som en fotografisk emulsion.

Det Bingham uppfann var våtplåtsmetoden, då plåten täcktes med den flytande emulsionen och sensibiliserades med silvernitrat omedelbart innan den exponerades. Direkt efter exponering framkallades plåten innan den hann torka.

1880 gjordes två från varandra helt skilda uppfinningar, som kom att påverka fotografin. Det var uppfinningar som ledde fram till torra och hållbara plåtar. En uppfinning var en gelatinemulsion, som behöll sin känslighet även sedan den torkat och kunde fästas på ett böjligt underlag. Den andra uppfinningen var rullfilmen. Men professionella fotografer kom även under lång tid framöver att använda glasplåtar med gelatinemulsion. Rullfilmens stora fördel var att den förenklade för att göra fotografin tillgänglig för mängder av amatörfotografer.

Någon som bidrog att göra det lättare för amatörfotograferna var George Eastman. Redan 1877 köpte han sin första kamera, och redan från första stunden så tyckte han genuint illa om de klumpiga våtplåtarna. Han läste en artikel i en engelsk tidskrift om en gelatinemulsion, som man kunde använda torr. Det ledde till att Eastman började experimentera med egna emulsioner varvid han upptäckte att ett skikt med silverbromid gelatin hade de egenskaper som eftersöktes. Han började då maskiner så att han kunde massproducera torra plåtar.

George Eastman insåg dock snabbt att om fotografin skulle kunna bli riktigt populär måste det bli enklare att fotografera. För att det skulle bli enkelt, billigt och flexibelt behövdes något annat än glasplåtar. Rullfilmen var lösningen. Eastman American Film, en rulle papper som täckts med en gelatinemulsion lanserades. Efter framkallningen drogs emulsionen av från det ogenomskinliga papperet varvid man fick ett negativ som kunde kopieras.

1 juni 1888 introducerade Eastman Kodak-kameran. Det blev inledningen på en helt ny era inom fotografin. Nu kunde alla fotografera.

error: Content is protected !!