Vem är jag?

FotoGunnar

Jag, som kallar mig FotoGunnar, är en amatörfotograf vid namn Gunnar Österlund.

Nu pensionär, men foto har varit min hobby sedan jag var barn. Jag fick redan innan jag började skolan överta min mammas gamla lådkamera. Fabrikatet minns jag inte men jag minns att den laddades med svartvit film och det var som regel Gevapan.

Jag bor sedan snart 10 år i den lilla sörmländska staden Strängnäs, där jag trivs ypperligt. Även min särbo bor i Strängnäs, bara ett par hus från det jag bor i.

Tillsammans med min särbo har vi en liten hund. En Shih Tzu-blandning. Huvudsakligen Shih Tzu men med inslag av pudel, Cavalier King Charles spaniel och Griffon Bruxellois. Vi brukar skoja om att det är en påse gott och blandat.

I samband med att jag flyttade till Strängnäs fick jag anställning på Sveriges Försvarsfordonsmuseum Arsenalen, där jag kom att arbeta som allt-i-allo fram till min pensionering. Jag har dock inte släppt kontakten med min gamla arbetsplats, utan jag jobbar en del ideellt som guide och museivärd. Något som betyder en hel del för mig. Det ger inga pengar, men det gör inget. Det är den sociala biten som betyder något.

Mitt huvudsakliga intresse är dock fotografering. Att hunden Mimi är ett favoritmotiv är nog inte så konstigt, då hon betyder så mycket för mig. Annars blir det allehanda motiv som jag fotograferar. Att lämna bostaden utan en kamera är för mig likvärdigt med att gå ut naken.

Säljer lite bilder då och då via ett par bildbyråer. Främst via Mostphotos men även via Alamy och Adobe Stock. Att det inte ger några stora inkomster betyder inget för min del, då jag bara ser det som en liten del i min hobby. Det är alltid roligt att se sina bilder bli uppskattade.

min bakgrund

Min bakgrund är varierande. Under åren har jag arbetat och studerat växelvis.

Efter att ha avbrutit mina gymnasiestudier blev det några olika enkla jobb innan jag började arbeta som säljare i en fotobutik. Något som jag kom att arbeta som under drygt ett tiotal år.

Gjorde under den tiden en FN-mission i Sinai. Något jag definitivt inte ångrar. Det blev en tid då jag fick uppleva mycket intressant. Att få göra en utlandsmission innebär en livslång förändring för de flesta. Så också för mig. 

Efter ett antal år valde jag att hoppa av säljarjobbet och att återuppta mina tidigare avbrutna gymnasiestudier. Efter 3 år som vuxenstuderande var jag klar som gymnasieingenjör inom teleteknik. Parallellt med studierna hade jag arbetat som bageriarbetare, vilket jag fortsatte med efter studiernas slut tills jag fick en anställning som projektör på Telekontoret i Norrköping. Kom där att projektera telefonnät och sedan vara med att införa kabel-TV och bredband i Sverige.

I mitten av 1990-talet påbörjade jag studier på Mälardalens högskola för att bli högskoleingenjör, men det gick inte som jag tänkt mig då jag drabbades av utbrändhet. Fick avbryta studierna efter bara ett år. Gick arbetslös en tid innan jag fick ett nytt jobb. Då som mättekniker i Arboga med uppgift att kalibrera och serva elektrisk mätutrustning inom högfrekvens- och mikrovågsområdet. Ett intressant arbete, som dock tog hårt på mig. Gick ånyo ”i väggen”. Den här gången riktigt rejält.

Kom med tiden att övergå till godshantering innan jag fick sluta på grund av arbetsbrist. Så inleddes en period av arbetslöshet med korta påhugg som lagerarbetare och truckförare innan jag lyckades få ett arbete som allt-i-allo på Sveriges Försvarsfordonsmuseum Arsenalen. På Arsenalen kom jag att arbeta tills jag gick i pension, men det innebar inte att jag bröt kontakten med Arsenalen. Nej, istället blev det så att jag fortsatte att fungera som guide och resurs, men då på ideell basis. Och på mina och familjens villkor. Kontakten med mina kamrater på Arsenalen släpper jag inte frivilligt. Den delen är alltför värdefull. Den sociala biten på en arbetsplats är viktigare än vad man många gånger inser.

Självporträtt taget under Veteranmarschen 2015.
error: Content is protected !!